Ja ingen är väl egentligen intresserad av att höra om hela mitt liv från barndom tills nu, de tror jag faktiskt inte så jag tare från när jag fick min diagnos.

Jag var 12½, det var i mitten på november tror jag.

Då fick jag fara upp till sjukhuset vi har här, på barnavdelningen och göra en massa olika tester med mina föräldrar, t.ex att mata varandra, smörja in varandras händer i olika krämer, testa hattar och sånt. Psykologerna spelade in alltihopa för att sedan skicka till Umeås sjukhus.

Efter några veckor fick mina föräldrar svar från Umeås sjukhus, dom tyckte dom såg nåt hos mig som var fel så vi fick en kallelse. Vi fick bo i Umeå i en vecka, då fick jag göra en massa olika tester och mina föräldrar fick svara på frågor om hur dom upplevde mig.

Jag fick t.ex hålla på med kuber, att lägga dom efter mönster. Och att hitta saker som var fel på olika figurer.  Usch vad jag kände mig misslyckad när jag inte hittade nåt...
Osså en dag, då kom en av psykologerna och skulle äta lunch med oss. Hon och mina föräldrar satt och pratade på som ingenting hade hänt, osså när allt blev tyst och jag tyckte de hade varit tyst för länge så sa jag helt enkelt "Oj vilken pinsam tystnad!"
Jäklar vad mina föräldrar blev arga på mig då... Under hela den veckan då vi var där fick jag mera skäll än jag någonsin fått. Det var den absolut värsta veckan i mitt liv.
Nästa dag skulle en läkare kolla min balans och allt sånt men jag vägrade för han var kille.
Mina föräldrar förstod inte de hära och återigen skällde dom på mig som satan, men jag vägrade. Så vi fick vänta några timmar till tills en tjej kom dit och kunde kolla hur de var med min balans och allting sådant.
Efter de besöket fick jah beröm av mina föräldrar.

Sen sista dagen så fick mamma&pappa gå till en läkare och få svaret och svaret var då, autism, dock inte så mycket, i procent vare väl ungefär 30% av 100% , så ahh, lindrigt iaf. Men sedan la dom till, med inlärningssvårigheter (vilket som är total bullshit) Men vi kommer återkomma till detta.
Så ja, de va så jag fick min diagnos :)

 

Louli

12 juli 2011 18:47

Det måste kännas hemskt att tänka tillbaka på sånt. Tack för att du komenterat på min blogg! :D

http://thesame.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag lärt mig att prata om våldtäkten, så nu tänkte jag skriva om den helt öppet!   Det var den 22 november 2008, jag var 14 år gammal. Jag skulle gå och träffa min dåvarande pojkvän, men han skämdes väldigt mycket över att han var tillsa...

Ja, först vill jag be om ursäkt eftersom jag knappat bloggat här...Men de har varit en massa annat! Jag tänkte försöka skriva in lite om min vardag också snart!   Men först, känns som om många av mina lärare behandlar mig väldigt orättvist pga m...

Förlåt mig så otroligt mycket..Jag har inte alls uppdaterat lr något... hemskt asså! Jag vet inte om jag har berättat om honom men jag har under en väldigt lång tid dejtat en kille som heter Jörgen. Vi trivdes faktiskt bra ihop och så...Men då i ...

Hej allihopa! Det var rätt länge sedan jag skrev i den här bloggen, men grejen är den att jag vet inte vad det är ni vill veta och då äre rätt svårt å skriva också. Så därför tänkte jag ha en frågestund så jag vet mera om vad ni vill veta! :) Äve...

Att börja i sjunde klass var nog de mest skrämmande jag har gjort! Plötsligt skulle man gå skola mitt inne i stan och inte bara några minuter ifrån sitt hem. Det blev en väldigt stor omställning för mig. Jag kom ihåg första dagen så väl, men de gör v...