Nu har jag lärt mig att prata om våldtäkten, så nu tänkte jag skriva om den helt öppet!

Det var den 22 november 2008, jag var 14 år gammal.

Jag skulle gå och träffa min dåvarande pojkvän, men han skämdes väldigt mycket över att han var tillsammans med mig så han gick före och jag typ 25 steg efter... Vi går in på en stig så vi blir ensamma och då plötsligt drar han in mig i skogen och säger att vi ska gå längst upp på toppen för att se utsikten, jag följde så klart efter och han var en gentleman hela vägen upp...

När vi väl kommer upp så tittar vi faktiskt på utsikten, sedan vill han plötsligt gå längre in i skogen, vilket jag inte vill, skogen är läskig och mörk...

Han blir arg men jag brydde mig inte så mycket om de, jag är på väg ner då han plötsligt drar ner mig i snön, drar av mig mina byxor och trosor, river sönder min tröja, gör narr av min kropp.... Sedan sätter han igång med sitt... Lämnar mig sedan där när han är färdig.

Jag berättade aldrig för någon, tills nu i oktober då jag berättade för min mamma, men tyvärr kan vi inte polisanmäla pga för lite bevis! Men jag önskade verkligen att de gick eftersom vi går på samma skola så är jag livrädd för den här snubben.. Men de antar jag att folk förstår.

Ja, först vill jag be om ursäkt eftersom jag knappat bloggat här...Men de har varit en massa annat! Jag tänkte försöka skriva in lite om min vardag också snart!

Men först, känns som om många av mina lärare behandlar mig väldigt orättvist pga min autism och de är fan inte okej, enligt mig!

En av mina lärare, låt oss kalla henne Anna, hon gav tillbaka en massa av mina uppsatser och anklagade mig för att ha kopierat alla mina uppsatser, för att de fanns vissa ord som många av mina vänner inte använder på sina uppsatser.

Så nu ska jag gå IG i detta ämne därför att jag använder annorlunda ord? Vad äre för jävla skitsnack?
Varför i hela helvete ska jag låtsas vara dummare än jag är?
Just nu är jag så fruktansvärt arg så fy satan..
Jag har då i alla fall inte tänkt göra om någon av dom, jag vet att jag har gjort dessa uppsatser helt själv och ingen satans människa kan ta de ifrån mig. Jag är då i alla fall stolt över mig själv!
Sen vad hon tycker och tänker skiter jag totalt i, i just denna fråga tänker jag stå upp för mig själv för jag vet sanningen!

Förlåt mig så otroligt mycket..Jag har inte alls uppdaterat lr något... hemskt asså!

Jag vet inte om jag har berättat om honom men jag har under en väldigt lång tid dejtat en kille som heter Jörgen.

Vi trivdes faktiskt bra ihop och så...Men då i söndags vet jag inte alls vad fan han fick för sig.. Han slog mig, nöp mig, tog tag i mig hårt... & han gjorde detsamma med min hund.

Min hund mår bra nu men jag är alldeles täckt i blåmärken... Han har varit bortrest mån-ons men kommer hem ikväll. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra ;/ Jag är rädd men samtidigt så har jag gått igenom så pass mycket i mitt liv att jag faktiskt borde kunna göra något åt de här..Men rädslan brukar ta över.. Hoppas han inte vill träffas.. Synd att storebror är bortrest annars hade han lätt slagit ner honom åt mig!

Hej allihopa! Det var rätt länge sedan jag skrev i den här bloggen, men grejen är den att jag vet inte vad det är ni vill veta och då äre rätt svårt å skriva också.

Så därför tänkte jag ha en frågestund så jag vet mera om vad ni vill veta! :)

Även om jag skriver nåt nytt inlägg får ni gärna ställa frågor! Det underlättar verkligen för mig! :) Så tack så hemskt mycket på förhand! :)

Och kom ihåg, ni får fråga exakt vad ni vill, jag kommer svara ärligt på allt! :)

Att börja i sjunde klass var nog de mest skrämmande jag har gjort! Plötsligt skulle man gå skola mitt inne i stan och inte bara några minuter ifrån sitt hem. Det blev en väldigt stor omställning för mig. Jag kom ihåg första dagen så väl, men de gör väl dom flesta?
Jag stod utanför klassrummet, gömde mig bakom en stor pelare, medans dom som gick nian gick omkring och "mobbades" för att man var minst på skolan. Men nästa år vare ju deras tur att vara minst! (haha) Sen kom min lärare, en stor karl, 2 meter lång, inge hår någonstans, mörk röst, en väldigt snäll man men han hade inte så mycket att tänka med tro ja! :P
Jag fick sitta bredvid världens finaste tjej, Linda! Den bästa kompisen man kan tänka sig! Hon var jämt glad och oerhört positiv till allt! Man kände sig alltid glad med henne i närheten! Det gör man faktiskt fortfarande även om vi bara hälsar på varandra i korridoren.

Ja iaf, alla i klassen var typ rädda för mig för att jag var så tystlåten,men de ändrades snart när jag väl kände mig trygg och kunde släppa taget. Jag gick med i ett gäng, vi skyddade alltid varandra! De va oerhört tuffa brudar, inga som jag!
Det fanns en kille, Ali, han gjorde allt för att göra mitt liv till ett helvete! Han hotade mig, kallade mig saker, etc. Jag fick stanna hemma från skolan pga han många gånger!
Sen en dag hände de man aldrig vill ska hända...Jag började bråka med en tjej i gänget! Helvetet bröt ut... hon skyllde allting på mig! Nu hade hon bara ett mål, att göra så att jag försvann från denna planet! Hon spred rykten, hon slog mig, hon bröt upp mitt skåp och eldade upp mina böcker och gamla kort! Hon gjorde så hela skolan vände sig emot mig...

Jag gick inte till skolan på 4 veckor! Jag hade en massa psykologer som kom hem till mig och skulle prata, jag skrek på varenda en "JAG BEHÖVER INTE DIN HJÄLP!!" osså ut ur huset med den människan, osså gick de runt sådär.. Mamma hade ett möte med min rektor så under resten av sjuan hade jag hemskolning. Jag hade en väldigt underlig men rolig och knasig gammal kvinna till lärare. Men de var helt klart bättre än att gå till den där skolan!
Sen i slutet av sjuan tog mamma med mig till en liten skola som hete Grubban, där hade alla olika handikapp och utbildingen var speciellt gjorda för alla! Jag t.ex gick bara skola mellan nio och ett för jag orkade inte mer än så. Jag hade bara matte,svenska,engelska och lite annat. Men jag tog bort NO,bild och idrott och musik!
Så då gick jag skola där åttan och nian och gick ut med VG i alla dom ämnena jag hade! :)

Och den där tjejen som var så elak, hon flyttade till Kalmar! Tack&lov för de!

Ja ingen är väl egentligen intresserad av att höra om hela mitt liv från barndom tills nu, de tror jag faktiskt inte så jag tare från när jag fick min diagnos.

Jag var 12½, det var i mitten på november tror jag.

Då fick jag fara upp till sjukhuset vi har här, på barnavdelningen och göra en massa olika tester med mina föräldrar, t.ex att mata varandra, smörja in varandras händer i olika krämer, testa hattar och sånt. Psykologerna spelade in alltihopa för att sedan skicka till Umeås sjukhus.

Efter några veckor fick mina föräldrar svar från Umeås sjukhus, dom tyckte dom såg nåt hos mig som var fel så vi fick en kallelse. Vi fick bo i Umeå i en vecka, då fick jag göra en massa olika tester och mina föräldrar fick svara på frågor om hur dom upplevde mig.

Jag fick t.ex hålla på med kuber, att lägga dom efter mönster. Och att hitta saker som var fel på olika figurer.  Usch vad jag kände mig misslyckad när jag inte hittade nåt...
Osså en dag, då kom en av psykologerna och skulle äta lunch med oss. Hon och mina föräldrar satt och pratade på som ingenting hade hänt, osså när allt blev tyst och jag tyckte de hade varit tyst för länge så sa jag helt enkelt "Oj vilken pinsam tystnad!"
Jäklar vad mina föräldrar blev arga på mig då... Under hela den veckan då vi var där fick jag mera skäll än jag någonsin fått. Det var den absolut värsta veckan i mitt liv.
Nästa dag skulle en läkare kolla min balans och allt sånt men jag vägrade för han var kille.
Mina föräldrar förstod inte de hära och återigen skällde dom på mig som satan, men jag vägrade. Så vi fick vänta några timmar till tills en tjej kom dit och kunde kolla hur de var med min balans och allting sådant.
Efter de besöket fick jah beröm av mina föräldrar.

Sen sista dagen så fick mamma&pappa gå till en läkare och få svaret och svaret var då, autism, dock inte så mycket, i procent vare väl ungefär 30% av 100% , så ahh, lindrigt iaf. Men sedan la dom till, med inlärningssvårigheter (vilket som är total bullshit) Men vi kommer återkomma till detta.
Så ja, de va så jag fick min diagnos :)

Ni kanske vill ha en ordentlig presentation också! :)

Jag heter egentligen inte Nellie, de är mitt smeknamn men ni får gärna kalla mig Nellie! :)
Jag bor hemma med min mamma och pappa! Pappa har också autism, sorgligt nog. Men de är så jag har fått de iaf :) Jag har även en storebror med en väldigt svår dyslexi! Men han bor med sin sambo nu :)

För ungefär 1½ år sedan skaffade vi en liten hund, min lilla älskling, Saga! :)

Vi skaffade henne för att göra mitt liv lättare :) Men mera om de i ett annat inlägg! :)

Hmm..vad mera?

Jag är 17 år gammal, jag går barn&fritid med världens bästa klass! :)<3
Hm...Ja nu är min hjärna slut på ^^ De blir tyvärr så av denna otroliga värme..

Det är bara en sak jag vill att folk ska förstå, jag skaffade inte den här bloggen för att få en massa läsare och kommentarer om hur synd de är om mig, jag skaffade den här bloggen för att kunna skriva av mig ordentligt när de behövs och de är faktiskt väldigt ofta...!

Alla skriver väl ett välkommen inlägg till sin nya blogg! ^^
Men jag kommer faktiskt inte att skriva som alla andra, jag kommer inte ta några outfit-bilder, inte visa vad jag köpte senast, ingenting sånt! Detta är faktiskt en rätt allvarlig sida, de är här jag ska skriva av mig om mitt liv som en förvirrad tonårig med ett handikapp! :)
Jag hoppas att ni kommer vilja läsa, även om de mesta kanske inte är så roligt men man behöver ju allt stöd man kan få! :)
Så ahh, hjärtligt välkommen till en väldigt förvirrande blogg! (: